Rabiatfeminism - början

Detta är en fråga jag inte ägnat alltför mycket tankeverksamhet åt, måste jag erkänna. Men det som slår mig när jag idag läser i DN om ungvargarna på Kolmården som fick för sig att testa livet i det fria, är varför dom öht fanns på Kolmården. Det är klart att det är spännande och allmänbildande att alla har möjligheten att på t ex Kolmården eller Skansen se varg, björn och vad det nu må vara. Men så minns jag den loppätna älgen på Skansen. Och börjar fundera över varför djur som finns i våra egna skogar skall fångas in och visas upp. Kan förstå meningen med att ta hit djur som annars inte finns i Sverige, för att alla inte har råd och möjlighet att åka till Afrika på safari. Men en älg?

Tänker på i somras när vi hade ett helt gäng Fi-tjejer boende på Torpet en natt i samband med att turnén nådde Värmland. Jag och Helena Svensson missade showen, då vi gett oss iväg till Kristinehamn men maken satt vid frukostbordet och berättade för de andra tjejerna att här utanför, här brukar vi se råbockar hoppa och skutta i lek på morgnarna. Varpå ett par råbockar, som på given signal, skuttade ut ur snåren utanför köksfönstret.

Nej, det är inte alla förunnat att ha ett torp i Värmland heller, men rådjur finns det ju gott om även i Stockholmska villaträdgårdar.

Åter till vargarna. Nu har jag ju just läst en roman av Åsa Larsson som som röd tråd hade en berättelse om en varghona, döpt till Gula Ben. Och jag måste säga att vargar fascinerar mig. Min aldrig färdiga  roman i byrån har även den en varghona i prologen.  Det är coola djur. Säger jag som född Karlstadbo, väl medveten om att mina nordvärmländska jagande, hundägande systrar och bröder kanske inte håller med mig. Det är ju lätt för stadsbor att gulla med rovdjur som river både får och hundar. Och så mycket varg behövde inte min far oroa sig för när han släppte hunden utanför Väse. (Även om det visst synts varg i dessa trakter, bl a den berömda Väse-vargen.) Men på något sätt tycker jag ändå att vargen hör hemma i skogen, och inte på zoo.