Rabiatfeminism - början

I Svenska Dagbladet kan man läsa att i mer jämställda kommuner som Stockholm, Sundbyberg och Uppsala är medellivslängden kortare och sjukskrivningarna fler. Det skall bero på att kvinnor är mer jämställda medan män inte är det. D v s, i dessa kommuner köper inte kvinnorna att de skall stå tillbaka för sina män, karriärmässigt. Men de har uppenbarligen inte männen med sig. Inte regeringen heller. För i stället för att bidra med något som verkligen kan ändra könsrollsmönstren, delad föräldraförsäkring, får vi hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag.

Vad sänder det för signaler till kvinnor som gärna vill göra karriär och som tycker att det är rimligt att man får lika lön för lika och likvärdiga jobb? Att det är vårt ansvar? Att vi inte skall ställa krav på våra män, för de lär ändå inte ta ett delat ansvar för barn och hem? Vad sänder det för signaler till männen? Att ni behöver inte oroa er, för vi fixar fram några invandrarkvinnor som städar åt er så att frugan kan jobba lite?

Är problemet att kvinnorna inte inser att det vore bättre om de stannade hemma, jobbade lite extra ibland och tog hand om hem och barn? Eller är det som på Joanna Hellgrens bild ovan, tagen ur senaste numret av Bang, att männen vägrar lyfta på sina feta rövar för att släppa in kvinnorna?

Att som Svenska Dagbladet skriva att 'Jämställdhet är negativt för hälsan' är att lägga skulden på kvinnorna som vill vara jämställda, i stället för att säga som det är, att anledningen till att kvinnor mår sämre när de försöker leva jämställt är att deras män hela tiden motarbetar dem i dessa strävanden.

Det är sålunda ojämställdheten, inte jämställdheten, som gör kvinnor sjuka.

(Text på bilden: Klart ni borde ha varsin stol men de här är faktiskt våra.)