Dramatik
Har äntligen börjat sova ordentligt efter
operationen. Om en vecka blir jag dessutom av med mina s k staples, d v s häftklammrar som man stansat in i min kropp. Det kommer avsevärt att förbättra min sovställning!
Igår såg den lille mannen och jag på film. Drama av Steven Spielberg, München. Man hade iofs kunnat vänta sig en väldigt ensidig skildring av konflikten mellan de ockuperade och de ockuperande. Men för att vara en amerikansk film var den ovanligt nyanserad. Attentatet mot de israeliska oympierna vid München-OS 1972 skildrades löpande i filmen. Men vad är det med amerikanska filmmakare som gör att dom tror att tittarna är idioter? Beror det på att de amerikanska tittarna är det? Man kan undra. När filmen rör sig mellan Rom, Paris, Aten, London, Beirut osv så skildras dessa platser med en övertydlighet värdig Judith Krantz (ni vet hon med Mistrals Dotter). I Paris handlar man vitlök med Eifeltornet som fond, om man inte åker ut på landsbygden och lagar mat och äter längs långbord i trädgården på det pittoreska lantgodset, i Rom vajar italienska flaggan från en huskropp, i London regnar det och i Aten är hotellägaren som tagen från ett paket med grekisk youghurt.
Och yrkesmördar-kvintetten (utsända av israeliska Mossad att mörda ledarna för Svarta September) är ett gäng klåpare och softisar som känner skuld och skam, inte använder handskar och låter vittnen leva. Mördare med samvete. Snälla killar egentligen, dom är ju judar.
Samtidigt visar filmen med önskvärd tydlighet att israeliska underrättelsetjänsten var beredda att lägga hur mycket pengar som helst på att leta upp och avrätta dem man ansåg ligga bakom attentatet vid OS. Och att de hade de pengarna.
Men, det som hade kunnat bli en riktigt bra rulle med bra skådespelare och en intressant story blev snarare till en reklamfilm för turismen i ovan nämnda länder, London undantaget. Samtidigt som den som gillar filmer där kroppar sprängs och skjuts i smulor lär ha gillat filmen. Plus att man blev rätt hungrig av allt frosseri i matlagning som löpte genom hela filmen. En passionerad kock kan ju aldrig vara riktigt ond, eller hur? Jamie Oliver möter Peter Mayle (Ett år i Provence) inramade av k-pisteld och bombexplosioner.
Nej, Steven Speilberg är ingen Ridley Scott.
Nu blir det nog en soft dag i vår nya fina stora Mio-soffa, har ju en del TV-program att ta igen som den snälle lille mannen bandat.
