skämta om vad som helst
Under SSU:s kongress underhöll Peter Wahbeck vid kongressmiddagen. Han lär ha skämtat om finska MC-killar som ser sina kvinnor som honor och som äter sådana som Pär Nuder till frukost. Typ. Skämten skall också ha innehållit förklenande kommentarer om feminister, HBT-personer och folk av en annan etnisk bakgrund. Under uppträdandet gick många tillhörande dessa grupper ut ur lokalen även om Wanja Lundby Wedin rapporteras ha suttit kvar och asgarvat. Vad sa Mona Sahlin?
Till slut fick SSU:s disktriksordförande i Örebro, vid namn Emma Lidell, nog och tog en mik och gick upp och sa till Peter Wahlbeck att han inte var rolig och borde lägga av. Wahlbeck är nu mycket kränkt. Samtidigt som han gör sig lustig över att alla andra blir så kränkta nu för tiden, att det inte går att skämta om någonting längre. (När han försvarar sig i radio gör han det genom att hela tiden avbryta Emma Lidell och inte låta henne prata, för att när programledaren väljer att till slut ge Emma sista ordet, ifrågasätta detta.)
Det påminner mig om den tillställning jag bevistade på våra personaldagar i höstas. Inbjuden var en norsk psykolog vid namn Jan Atle Andersen. Denne hade tidigare träffat alla våra chefer vid flera tillfällen och varit ganska provokativ. Nu skulle hela personalen utsättas för honom och hans teser, utan att vi visste något om han provokativa buskap. (Vi jobbar på facket, ett kollektiv, medan han för fram ett väldigt individualistiskt budskap utan någon som helst maktanalys.) Kanske var det ett slags test för att se vilka som lät sig provoceras?
Jan Atle Andersen predikar nämligen att man själv väljer om man vill ta åt sig och bli kränkt. Han anlitas av företag för att lösa personkonflikter. Bl a berättade han att barn som mobbas måste se sin egen del i mobbningen. Eller att sexuella inviter från chefen kan väljas att tolkas som komplimanger. ("Se det som en komplimang!" Hur många sextrakasserade tjejer har inte fått höra detta?) När han berättade om hur han träffat en kvinna som sextrakasserats av chefen och för oss alla beskriver hur hon 'sände signaler' till honom som om hom ville ha honom lämnade jag rummet. (Något jag senare fick veta var mycket olämpligt, min obligatoriska närvaro förväntades nämligen.)
Nu var jag inte ensam om att lämna rummet. Gemensamt för en del av oss som fick nog är kanske att vi är ovanligt känsliga. Eller att vi jobbar med jämställdhetsfrågor och är indoktrinerade att tolka allt som kränkningar. Eller var det kanske att vi inte stillatigande ville sitta och lyssna på den nakne kejsaren som blev allt mer uppskruvad och provocerad (!!!) av att publiken inte höll med honom.
Jag menar att vi alla har ett ansvar för att inte kränka andra människor. Jag menar också att vi alla har ett ansvar för att inte skuldbelägga den som anser sig ha blivit kränkt. Med Jan Atle Andersens resonemang är det nära till det resonemang som förs i svenska domstolar om hur kvinnor egentligen var klädda när de blev våldtagna. ("Låt oss lägga oss nakna på Stureplan och vila oss lite", som Gudrun Schyman sa under en manifestation mot domstolarnas kvinnosyn den 6 juni i år.)
Jag önskar att vi haft en Emma där på vår konferens som kunnat resa sig upp och säga att det här är inte roligt. Men med tanke på hur mycket skit man får efteråt (som vi kan se på olika bloggar i Emmas fall) så är det kanske förståeligt att alla skrattar och håller med. (Eller tiger still.) Det kanske finns en anledning att Wanja Lundby Wedin, LO:s första kvinnliga ordförande, väljer att skratta åt bastuskämten. Men vad gör Mona Sahlin?
