fuckat fack?
Expressen har på senare tid varit en av få inom dagspressen som lyfter fram fler röster än den just nu gällande. Här analyserar dom bilden av facket. I artikeln kan vi läsa om snart 50-årige Krille som förlorade 10 000 kronor i MÅNADEN på att hans arbetsgivare inte hade kollektivavtal. Tills HTF såg till att avtal tecknades. Det är sådant ombudsmännen på HTF, och alla andra fack, jobbar med hela dagarna. Att se till att medlemmarna får det de har rätt till. Eftersom den enskilde anställde ALLTID är i underläge gentemot arbetsgivaren och arbetsgivaren givetvis vill maximera sin vinst. Facket finns för att balansera detta underläge.
Tyvärr lyfts detta sällan fram i media idag, det är mycket tacksammare att springa när Fredrik Federley ringer, som Aftonbladet gör. Det är tacksammare att låta Peter Wolodarski och Hanne Kjöller spy sin galla över det svenska facket. Dramaturgin är ju perfekt, den stora frihetshatande kolossen facket som vill krossa små salladsbarer och frihetsälskande lettiska byggföretag. (Frihet = frihet att betala så lite som möjligt.) Salladsbarens ägare framstår som en ensam liten tjej, fast hon inte ägde restaurangen ensam, som får slåss mot de stora elaka ombudsmännen. Att det är hon och den andre delägaren som sitter på kapitalet, som äger vinsten, som sätter lönen är i sammanhanget inte intressant. Samtidigt som Aftonbladet kör en artikelserie om hur kvinnor inom handeln tjänar dåligt, så tjänar kvinnor (och män) inom restaurangbranschen lika illa. Anställda på salladsbarer t ex.
Plötsligt är det liksom ok att säga att arbetsgivare bör ha total valfrihet när det gäller vad de vill betala, hur ofta och till vem. Mindre till kvinnor, inget alls till personer med annat etniskt ursprung och endast när man har lust, d v s vi ringer och ni springer. Journalisterna på våra tidningar är en annan grupp som ofta lever under sådana förhållanden, där ett fast jobb är en avlägsen dröm, där arbetsgivarna tar alla möjligheter att trixa så att man inte behöver fastanställa. Samma journalister sitter sedan och gör sig till talesmän- och kvinnor för Fredrik Federleys kampanj mot facket. Logik, någon?
Tyvärr lyfts detta sällan fram i media idag, det är mycket tacksammare att springa när Fredrik Federley ringer, som Aftonbladet gör. Det är tacksammare att låta Peter Wolodarski och Hanne Kjöller spy sin galla över det svenska facket. Dramaturgin är ju perfekt, den stora frihetshatande kolossen facket som vill krossa små salladsbarer och frihetsälskande lettiska byggföretag. (Frihet = frihet att betala så lite som möjligt.) Salladsbarens ägare framstår som en ensam liten tjej, fast hon inte ägde restaurangen ensam, som får slåss mot de stora elaka ombudsmännen. Att det är hon och den andre delägaren som sitter på kapitalet, som äger vinsten, som sätter lönen är i sammanhanget inte intressant. Samtidigt som Aftonbladet kör en artikelserie om hur kvinnor inom handeln tjänar dåligt, så tjänar kvinnor (och män) inom restaurangbranschen lika illa. Anställda på salladsbarer t ex.
Plötsligt är det liksom ok att säga att arbetsgivare bör ha total valfrihet när det gäller vad de vill betala, hur ofta och till vem. Mindre till kvinnor, inget alls till personer med annat etniskt ursprung och endast när man har lust, d v s vi ringer och ni springer. Journalisterna på våra tidningar är en annan grupp som ofta lever under sådana förhållanden, där ett fast jobb är en avlägsen dröm, där arbetsgivarna tar alla möjligheter att trixa så att man inte behöver fastanställa. Samma journalister sitter sedan och gör sig till talesmän- och kvinnor för Fredrik Federleys kampanj mot facket. Logik, någon?
Kommentarer
Trackback
