förundran
Är vad jag känner inför debatten om Fallet Louise (Uppdrag Granskning). Idag är det en kvinna vid namn Hjördis Flodström Nilsson som med bibliska metaforer anklagar Janne Josefsson för att visa socialpornografi. Denna Flodström Nilsson är socionom och universitetsadjunkt. I en artikel på Brännpunkt försöker hon föra över skulden på budbäraren. Och mildra bilden av vad flickan varit utsatt för. Att flickan skulle ha bott hos sina farföräldrar i perioder skulle liksom, om man skall göra ett försök att tolka Flodström Nilsson, lindra det faktum att hon vid ett hundratal tillfällen våldtagits av sin far, vilket enligt tingrättens dom även skedde hemma hos farföräldrarna. Eller att hon inte fått genomföra sin skolgång. Eller att kommunen de facto blivit prickade av länsstyrelsen och tvingats betala skadestånd till flickan.
På vilket sätt, kan man undra, förminskar det faktum att flickan fått skadestånd att socialförvaltningen lät henne leva i ett hem där hon utsattes för systematiska våldtäkter av sin egen far? Och att man hänvisade till att man trodde hon bodde hos farmor och farfar, där hon också blev utsatt för sexuella övergrepp, ca 50 gånger, av sin far. Man undrar också vad denna fars föräldrar gjort i frågan, om flickan inte varit fredad hemma hos dem och dom inte haft koll på om hon varit i skolan eller ej. "Han var en bra far /.../ Jag fattar inte det här, hon hade det bra" säger bl a farmodern i Adaktussons program...
Flodström Nilsson var senast aktuell i debatten kring Janne Josefssons program om det funktionshidnrade paret i Oskarshamn vars son socialen omhändertagit. Där ryckte Flodström Nilsson ut till barnets försvar. Eftersom det var föräldrarnas parti Josefsson tagit i det programmet? I Vetlandafallet verkar det inte vara barnet som är det viktiga. Kan man ana att det snarare handlar om att Flodström Nilsson inte tål Janne Josefssons metoder? Tråkigt dock att denna aversi skall torgföras genom att förminska offrets lidande. För det är den effekt insändare som ovanstående får. Tyvärr. Josefsson har utelämnat vissa fakta, alltså ljuger han om allt. Tror nog många.
Jag är den första att ifrågasätta journalistiska granskningar med denna dramaturgi. Efter Evin Rubars Könskriget förväntar jag mig inte särskilt mycket från s k granskande journalister. Det har också lärt mig att lyssna till vad folk säger och vad journalisten säger att dom säger, det är nämligen inte alltid samma sak. I Rubars fall var det t o m motsatser i vissa fall. (T ex när Rubar inte gillade Eva Lundgrens svar och la på en voiceover där hon sa att "Eva Lundgren hävdar alltså *något som Lundgren öht inte sagt*.)
Men, i fallet i Vetlanda så är det ju ställt utom allt tvivel att socialförvaltningen brustit. Att flickan tvingats leva med en far som såg henne som sin personliga sexpartner. Att hon utsatts för dessa övergrepp både hos fadern och hemma hos farföräldrarna. Kommunen har blivit prickade.
Vad vill man åstadkomma med att kritisera budbäraren och hans metoder? Att sådana berättelser inte får visas? Jag tycker nog att det finns ett allmänintresse i att veta att våra kommuner inte alltid sköter sina uppdrag. Däremot skulle jag önska en viss eftertänksahet bland mina medmänniskor. Att stå utanför socialkontoret och skandera att chefen skall avgå är inte särskilt eftertänksamt. Den pöbelmentalitet som finns hos oss borde kanske kuperas något. Men jag är inte säker på att detta görs genom att inskränka information. Möjligen kan informationen paketeras annorlunda. Men i det här fallet vet jag ärligt talat inte hur den skulle paketerats utan att folk blev upprörda. För Vetlanda kommun har fortfarande betett sig alldeles för slapphänt.
Vore det bättre om vi inget visste?
