Yrsas svängningar
Så var det dags igen då. För Aftonbladet att presentera lite mer hyckleri. Idag är det Yrsa Stenius som mår illa över medias jakt på Maria Borelius. Nu är hon "beklämd" och "illa berörd" över "den skoningslöshet som breder ut sig i våra vardagsrum". Jasså? Låt oss då titta på några av de krönikor Stenius skrivit om Feministiskt initiativ.
Den 20 september förra året handlade det om Fi:s årsmöte i Örebro. Där rycker Yrsa två punkter ur vårt 150 sidor långa politikdokument (om könsneutral namnlag och avskaffande av äktenskapsbalken och införande av en samlevnadsbalk) och blundar för det jättekapitel som finns om kvinnors arbete och ekonomi. Yrsa skriver:
"Är det verkligen med äktenskapsbalken och namnlagen man ska starta när man är ute efter en revolution i maktförhållandena mellan könen? Är det ändå inte möjligheten att rå sig själv ekonomiskt, att kunna försörja sig själv, som är grunden för all individuell frihet och en absolut förutsättning för jämlikhet i ett samhälle - både för män och för kvinnor?"
Som om hon inte redan visste att en mycket större del av vårt program handlar om exakt detta, snarare än att man skall få heta vad man vill eller gifta sig med vem man vill, även om det andra är nog så viktigt.
Nu har Stenius eldad upp sig:
"Nu styrs emellertid inte fis politiska prioriteringar av politiska bedömningar, vilket förklarar det märkliga valet av käpphästar. Fi är nämligen inget politiskt parti, ingen politisk sammanslutning. Fi är en utpräglat narcissistisk sammanslutning, en sammanslutning för begåvade, elitistiska kvinnor med stort självbespeglingsbehov. På typiskt narcissistiskt vis saknar dessa kvinnor förmågan att relatera sig själva till andra på ett realistiskt sätt."
Yrsa Stenius underkänner alltså Fi:s medlemmars sammanslutning, och slår fast att något politiskt parti är vi inte. Bara en grupp galna kärringar som inte har förmåga att se världen på ett realistiskt sätt.
Och sedan har hon mage att sitta och beklaga sig över att hon blir beklämd av att skoningslösheten breder ut sig.
Ett par veckor senare är hon igång igen. Då är det "paranta damer" utan riktning och utan sans som framträtt utan att veta vad de ville. Detta skriver hon alltså ett par veckor efter att 300 feminister från olika grupperingar samlats och för första gången någonsin varit överens om ett politiskt program på 150 sidor samt beslutat att ställa upp i riksdagsvalet. Detta vet ju förstås Stenius. Ändå skriver hon:
"Utan program, utan vare sig personlig, principiell eller politisk samkörning trädde ett antal paranta damer fram i offentligheten för cirka ett halvår sedan och exponerade sig i största allmänhet, exponerade sina respektive feministiska identiteter utan att därutöver veta ett dugg om vad de ville tillsammans."
"Paranta damer"? Fia Karlsson och Monica Amante? Jo, just.
"Trasslar man in sig i sina egna fötter på detta sätt när man ska beträda den politiska scenen får man nog finna sig i att inhösta en del gapskratt från den förväntansfulla publiken bestående av landets politiska kommentatorer. Att skratten också innehöll hån är inte så smickrande för skrattarna men kanske ändå oundvikligt"
Men Yrsa Stenius kanske har kommit till insikt. Eller är det helt enkelt så att Maria Borelius rådjursögon väckt något djupt inne i Stenius som gör att hon tycker synd om just Maria? Som hon inte kände för sin landsmaninna Tiina?
Den 20 september förra året handlade det om Fi:s årsmöte i Örebro. Där rycker Yrsa två punkter ur vårt 150 sidor långa politikdokument (om könsneutral namnlag och avskaffande av äktenskapsbalken och införande av en samlevnadsbalk) och blundar för det jättekapitel som finns om kvinnors arbete och ekonomi. Yrsa skriver:
"Är det verkligen med äktenskapsbalken och namnlagen man ska starta när man är ute efter en revolution i maktförhållandena mellan könen? Är det ändå inte möjligheten att rå sig själv ekonomiskt, att kunna försörja sig själv, som är grunden för all individuell frihet och en absolut förutsättning för jämlikhet i ett samhälle - både för män och för kvinnor?"
Som om hon inte redan visste att en mycket större del av vårt program handlar om exakt detta, snarare än att man skall få heta vad man vill eller gifta sig med vem man vill, även om det andra är nog så viktigt.
Nu har Stenius eldad upp sig:
"Nu styrs emellertid inte fis politiska prioriteringar av politiska bedömningar, vilket förklarar det märkliga valet av käpphästar. Fi är nämligen inget politiskt parti, ingen politisk sammanslutning. Fi är en utpräglat narcissistisk sammanslutning, en sammanslutning för begåvade, elitistiska kvinnor med stort självbespeglingsbehov. På typiskt narcissistiskt vis saknar dessa kvinnor förmågan att relatera sig själva till andra på ett realistiskt sätt."
Yrsa Stenius underkänner alltså Fi:s medlemmars sammanslutning, och slår fast att något politiskt parti är vi inte. Bara en grupp galna kärringar som inte har förmåga att se världen på ett realistiskt sätt.
Och sedan har hon mage att sitta och beklaga sig över att hon blir beklämd av att skoningslösheten breder ut sig.
Ett par veckor senare är hon igång igen. Då är det "paranta damer" utan riktning och utan sans som framträtt utan att veta vad de ville. Detta skriver hon alltså ett par veckor efter att 300 feminister från olika grupperingar samlats och för första gången någonsin varit överens om ett politiskt program på 150 sidor samt beslutat att ställa upp i riksdagsvalet. Detta vet ju förstås Stenius. Ändå skriver hon:
"Utan program, utan vare sig personlig, principiell eller politisk samkörning trädde ett antal paranta damer fram i offentligheten för cirka ett halvår sedan och exponerade sig i största allmänhet, exponerade sina respektive feministiska identiteter utan att därutöver veta ett dugg om vad de ville tillsammans."
"Paranta damer"? Fia Karlsson och Monica Amante? Jo, just.
"Trasslar man in sig i sina egna fötter på detta sätt när man ska beträda den politiska scenen får man nog finna sig i att inhösta en del gapskratt från den förväntansfulla publiken bestående av landets politiska kommentatorer. Att skratten också innehöll hån är inte så smickrande för skrattarna men kanske ändå oundvikligt"
Men Yrsa Stenius kanske har kommit till insikt. Eller är det helt enkelt så att Maria Borelius rådjursögon väckt något djupt inne i Stenius som gör att hon tycker synd om just Maria? Som hon inte kände för sin landsmaninna Tiina?
Kommentarer
Trackback
