Rabiatfeminism - början

Såhär i brist på höststormar och fallande löv vill jag dela med mig av ett reseminne. Annars är jag rätt orolig för vad vädret säger oss om växthuseffekten. Gröna träd och gräsmattor som vore det juli, den 3 oktober. Oroande. Här har vi i allafall ett land som får sin beskärda del av regn varje år, Kambodja. Fotot är taget genom ett bilfönster på vägen mellan Poipet och Battambang (den första halvan). Det sägs att just denna sträcka inte gjorts vid sedan före kriget. Anledningen lär vara att ett visst flygbolag som flyger mellan Bangkok och Siem Riep har goda kontakter med de kambodjanska myndigheterna. När alla turister skall flöda in till Angkor skall de välja flyg, inte det mycket billigare vägalternativet.

Och frågan är om flyg inte är det man väljer nästa gång. Eller båt över vid Sianoukville. Alterntivet är ett stadigt njurbälte.

Bilden får även tjänstgöra som ett komplement till de soliga bilder som målas upp av Kambodja på tabloidernas resesidor nu när resebolagen börjat flyga in turister till södra Kambodja med avstickare till Angkor. Frågar mig också om inte resejournalisterna är lika tjenis med resebolagen som flygbolagen med de kambodjanska myndigheterna.

Kambodja är extremt fattigt. Turismen kan förmodligen hjälpa landets invånare till lite mer välstånd. Men samtidigt kan jag inte hjälpa att jag känner en viss bävan inför att utvecklingen kommer gå som på vissa håll i Thailand. Å andra sidan, vilken rätt har vi att göra anspråk på att få vara ensamma om paradiset. När vi reser dit igen. Och har vi tur sprider sig de kambodjanska läckerheterna även så långt att Systembolaget börjar importera Angkor öl och att bananbladen till fish amocen går att köpa på ICA! Så kan vi ha vårt eget lilla Kambodja hemma i Bromma när höstregnet väl kommer och plånboken inte tillåter resande.