Politik för karriär eller för förändring
Metro var bra läsning idag. Nyamko Sabuni, som jag ägnade inlägget i går åt, förklarar att hon inte tar tillbaka sina förslag om tvångsgynundersökningar och slöjförbud m m. För henne är tvång en väg till frihet. Känns ju liberalt och fint.
Sen kommer ytterligare ett underligt uttalande. När journalisten frågar om hon siktar på att bli statsminister svarar Sabuni att ja, det gör väl alla som är politiker.
Jaha!? Jag måste ha missat något väsentligt här. Personligen skulle jag inte vilja bli statsminister för all nävgröt i Värmland. Men jag är ändå politiskt aktivt och kandiderar till Riksdagen. För mig är politik ett medel att förändra, att sätta upp mål och arbeta hårt för att nå dessa politiska mål. Ett sådant mål är t ex jämställdhet mellan kvinnor och män. Där jag och Feministiskt initiativ formulerar vägar och idéer för hur man skall nå just detta mål. Det är väl egentligen själva vägen som är målet för mig. D v s, som politiker går jag före och visar vägen. Något som jag måste ge Sabuni credit för också. Hon går också före mot ett mål som vi delar (ingen könsstympning) , men på ett sätt som jag tror leder vilse.
Men att målet med denna vandring skulle vara att bli statsminister, det känner jag inte igen mig i. Så Sabuni får nog tala för sig själv i stället...
Annars har dagen börjat bra med träning på morgonen och lunch på Gelateria Italiana på Fridhemsplan (choklad, melon och maräng). Solen värmer hyfsat och om ett par veckor är det dags för semester/valturné. Men innan dess blir det Pridefestival. Där RFSL arrangerar partiledardebatt och alla kommer utom Socialdemokraternas partiledare. Denne är på semester. Att han bryter sin semester för att träffa nån frireligiös pastor på Öland (inte Åke Green, heller inte hans bröder Ture Roth eller Nisse Qvist) är dock helt OK. Jojo, dom får väl ställa fram en stol för 'absent friends' med s-skylt på.
