Rabiatfeminism - början

Såhär lät det, för er som inte har lyssnat på Ekots utfrågning av Lars Leijonborg.

SR: Tycker du att en man ska få heta Karin?

LL: Höhöhöhöhöhö. Jaa, man får många egendomliga frågor i det här jobbet... Ja ja.

SR: Ja, du är upphov till den själv, kan jag säga, eller åtminstone ditt parti.

LL: Jaha... Jaha, där ser man. Ja, själv har jag aldrig hört talas om den. Jag har förstått att myndigheterna ibland säger nej till namn... Det vore ju ytterst förvirrande, det måste jag säga.

SR: Det finns faktiskt en folkpartimotion från det gångna året där ni skriver att "utgångspunkten för namnlagstiftningen måste vara att vuxna människor som önskar byta förnamn knappast gör det av okynne, utan därför att man har djupt kända skäl".

LL: Ja, det-var-ju-du-sa att "ni"... Är det nån partimotion? Det tvivlar jag på. Men-eh, men det...

SR: Det är en kommittémotion, alltså ni stod för den som parti.

LL: Jaha, jaha, där ser man, jaha, jaha, jaha... Ja, jag vet inte om det kan ha att göra med den här könsbytesproblematiken eller nåt sånt där, men det blir ju väldigt förvirrande om en man ska heta Karin.

SR: Men det kanske är förvirrande med könsbyte för många människor – och även för dig – men ni föreslår faktiskt att man ska kunna öppna för det.

LL: Jaha. Jaa, att... Om en man som tänker förbli man ska heta Karin så är det ju förvirrande, men, men, höhö, det kanske är nån poäng med det också.

SR: Det är ingenting du kommer driva särskilt hårt, låter det som.

LL: Det kommer inte vara huvudfrågan för oss de här kommande veckorna. Men det kanske finns djupare motiv som jag just nu inte kan överblicka.