Refuserad igen!
Så var man refuserad igen då. Men här på sidan kan ingen annan bestämma vad man får säga eller inte säga. Denna artikel är ett svar på Kd:s artikel om barnomsorg i Svenska Dagbladet idag. Detta svar fick inte ens plats i halverat format.
Som man ropar får man svar, Kd!
På Brännpunkt den 28 april hävdar Göran Hägglund (Kd) m fl att en majoritet av svenska föräldrar hellre skulle vara hemma, än jobba, de första fyra åren av barnens liv. Till sitt stöd använder man en sifoundersökning där 64 procent svarat ja på frågan om dom anser att samhället skall göra det ekonomiskt möjligt för föräldrar att vara hemma med sina barn tills de är fyra år.
Som man ropar får man svar, Göran Hägglund, Alf Svensson m fl. Om Sifo i stället ställt frågan till befolkningen om den tyckte det skulle vara möjligt att med säkrad ekonomi ta ledigt från jobbet, oavsett grund, så skulle svaret förmodligen bli detsamma. Det är alltså inte särskilt svårt att på frågor om man vill ha mer stöd från staten, ökad flexibilitet eller ökad valfrihet svara ja. Vad som dock inte ryms i Sifos frågeställningar är vilka effekter Kd:s strävan skulle få för föräldrar, i synnerhet för mammor.
”Ordet "kvinnofälla" dyker ofta upp när möjligheten att vara hemma kommer på tal. Som om omsorg om de nära och kära skulle kunna liknas vid fångenskap. Gäller det i så fall också när människor tar hand om äldre anhöriga eller om handikappade barn?”
Ja, Göran Hägglund, Alf Svensson m fl. Det gör det i allra högsta grad. Vi är många som anser Kd:s samhälle inte är särskilt eftersträvansvärt. Alla människor, både kvinnor och män, måste ges möjlighet att delta i arbetslivet och kunna försörja sig på en egen lön. Att bli försörjd av någon annan är inte frihet. Ändå är det detta Kd eftersträvar med sin önskan om att kvinnor skall stanna hemma och vårda sina anhöriga, i stället för att delta på lika villkor på arbetsmarknaden.
Till skillnad mot utvecklingen inom barnomsorgen pågår inom äldreomsorgen en överföring av ansvaret för vården av våra äldre från det offentliga till enskilda kvinnor. Idag tas 19 procent av föräldraledigheten ut av pappor, och siffran förväntas öka, om än oändligt långsamt. Det är långt kvar till ett samhälle där män och kvinnor delar lika. Därför kräver Feministiskt Initiativ en delad föräldraförsäkring. Men vi kräver också att ansvaret för omsorgen av våra äldre inte skall läggas på kvinnliga anhöriga.
Varför, jo av den enkla anledning som nationalekonomen Anna Thoursie visat på. På arbetsmarknaden väljer arbetsgivare helt rationellt den som förväntas kunna bidra bäst till produktionen i företaget. Om det då är så att man bara genom att jämföra variabeln kön (kvinna – man) kan se ett mönster där kvinnor i mycket högre grad är hemma och vårdar barn och äldre så är det inte så svårt att räkna ut vem som kommer vara borta mest från jobbet, kvinnan eller mannen. Varje enskild kvinna blir alltså en genomsnittsrisk av sitt eget kön i arbetsgivarens ögon. Oavsett om hon har barn eller äldre anhöriga. Därav kvinnofällan.
Så, de kvinnor som hoppas på högre lön och samtidigt vill stanna hemma tills barnet är fyra år står inför ett dilemma. Det är sällan möjligt att få både och, vilket många äldre kvinnor kan vittna om idag. En samhällelig omsorg om barn och äldre har varit en förutsättning för att kvinnor skall kunna arbeta på den öppna arbetsmarknaden och genom ekonomisk självständighet ges makt över sina liv. Den offentliga omsorgssektorn har varit en central del av kvinnors frigörelse. I Kd:s politik ligger dock en förväntan att hustrur och döttrar skall utföra detta arbete, fast obetalt.
Som man ropar får man svar, Kd!
På Brännpunkt den 28 april hävdar Göran Hägglund (Kd) m fl att en majoritet av svenska föräldrar hellre skulle vara hemma, än jobba, de första fyra åren av barnens liv. Till sitt stöd använder man en sifoundersökning där 64 procent svarat ja på frågan om dom anser att samhället skall göra det ekonomiskt möjligt för föräldrar att vara hemma med sina barn tills de är fyra år.
Som man ropar får man svar, Göran Hägglund, Alf Svensson m fl. Om Sifo i stället ställt frågan till befolkningen om den tyckte det skulle vara möjligt att med säkrad ekonomi ta ledigt från jobbet, oavsett grund, så skulle svaret förmodligen bli detsamma. Det är alltså inte särskilt svårt att på frågor om man vill ha mer stöd från staten, ökad flexibilitet eller ökad valfrihet svara ja. Vad som dock inte ryms i Sifos frågeställningar är vilka effekter Kd:s strävan skulle få för föräldrar, i synnerhet för mammor.
Fackföreningarna går med jämna mellanrum ut och frågar sina medlemmar vilka frågor de prioriterar, varpå högre löner i allmänhet och jämställda löner i synnerhet brukar hamna längst upp på listan. Kan vi gissa att en inte oansenlig del av de 64 procent som svarat ja på Sifos fråga om att kunna vara hemma med barnen i upp till fyra år också svarat ja på en fråga om de anser att lika lön är viktigt? Ja, det kan vi nog, och det är däri Kd:s dubbelmoral ligger.
Samtidigt som alla säger sig vilja ha lika lön och ett jämställt arbetsliv så kommer gång på gång förslag upp som innebär att kvinnor inte skall ges möjlighet att konkurrera på lika villkor som män på arbetsmarknaden. För vilka är det som tar ut ledigheten? Kd svarar själv på denna fråga:
Samtidigt som alla säger sig vilja ha lika lön och ett jämställt arbetsliv så kommer gång på gång förslag upp som innebär att kvinnor inte skall ges möjlighet att konkurrera på lika villkor som män på arbetsmarknaden. För vilka är det som tar ut ledigheten? Kd svarar själv på denna fråga:
”Ordet "kvinnofälla" dyker ofta upp när möjligheten att vara hemma kommer på tal. Som om omsorg om de nära och kära skulle kunna liknas vid fångenskap. Gäller det i så fall också när människor tar hand om äldre anhöriga eller om handikappade barn?”
Ja, Göran Hägglund, Alf Svensson m fl. Det gör det i allra högsta grad. Vi är många som anser Kd:s samhälle inte är särskilt eftersträvansvärt. Alla människor, både kvinnor och män, måste ges möjlighet att delta i arbetslivet och kunna försörja sig på en egen lön. Att bli försörjd av någon annan är inte frihet. Ändå är det detta Kd eftersträvar med sin önskan om att kvinnor skall stanna hemma och vårda sina anhöriga, i stället för att delta på lika villkor på arbetsmarknaden.
Till skillnad mot utvecklingen inom barnomsorgen pågår inom äldreomsorgen en överföring av ansvaret för vården av våra äldre från det offentliga till enskilda kvinnor. Idag tas 19 procent av föräldraledigheten ut av pappor, och siffran förväntas öka, om än oändligt långsamt. Det är långt kvar till ett samhälle där män och kvinnor delar lika. Därför kräver Feministiskt Initiativ en delad föräldraförsäkring. Men vi kräver också att ansvaret för omsorgen av våra äldre inte skall läggas på kvinnliga anhöriga.
Varför, jo av den enkla anledning som nationalekonomen Anna Thoursie visat på. På arbetsmarknaden väljer arbetsgivare helt rationellt den som förväntas kunna bidra bäst till produktionen i företaget. Om det då är så att man bara genom att jämföra variabeln kön (kvinna – man) kan se ett mönster där kvinnor i mycket högre grad är hemma och vårdar barn och äldre så är det inte så svårt att räkna ut vem som kommer vara borta mest från jobbet, kvinnan eller mannen. Varje enskild kvinna blir alltså en genomsnittsrisk av sitt eget kön i arbetsgivarens ögon. Oavsett om hon har barn eller äldre anhöriga. Därav kvinnofällan.
Så, de kvinnor som hoppas på högre lön och samtidigt vill stanna hemma tills barnet är fyra år står inför ett dilemma. Det är sällan möjligt att få både och, vilket många äldre kvinnor kan vittna om idag. En samhällelig omsorg om barn och äldre har varit en förutsättning för att kvinnor skall kunna arbeta på den öppna arbetsmarknaden och genom ekonomisk självständighet ges makt över sina liv. Den offentliga omsorgssektorn har varit en central del av kvinnors frigörelse. I Kd:s politik ligger dock en förväntan att hustrur och döttrar skall utföra detta arbete, fast obetalt.
I Jämställdhetspolitiska utredningen (SOU 2005:66) kunde vi se hur fördelningen av detta obetalda arbete fördelas mellan könen. Mer än 90 procent av allt arbete inom äldreomsorgen utförs av kvinnor, ca 70 procent av alla anhörigvårdare är kvinnor och ca 70 procent av dem som tar del av äldrevården är kvinnor. Det är alltså fortfarande döttrar och svärdöttrar som tar hand om sina mödrar och svärmödrar, men också fruar, döttrar och svärdöttrar som tar hand om sina män, fäder och svärfäder. Kvinnor lever längre, lever ofta med män, äldre män, och lever alltså ensamma i större utsträckning när dom själva blir i behov av vård.
Det är fullständigt avgörande för kvinnors framtida välfärd att det finns en offentlig omsorg av barn och äldre. Bara om det finns en god tillgång till offentlig omsorg kan omsorg i hemmet ses som ett fritt val.
/Anna-Karin Johansson, Riksdagskandidat för Feministiskt Initiativ
Lärare man minns
Satt igår kväll och scannade gamla foton från skoltiden. Detta fick mig att börja fundera över varför vissa lärare sätter större avtryck i ens minne än andra. Kanske för att läraren i det här fallet, Musik-Micke, var allas favorit och verkligen fick oss att delta på musiklektionerna. (Vilket kan ses på fotot han tagit.) Jag kan fortfarande sjunga Hava Nagila, En kondor, Kumbaya My Lord och alla andra sånger som vi alltid tjatade oss blå om att få sjunga. Men hur bra är jag på matte? (Just det, vi hade inte Musik-Micke i matte...)
På mellanstadiet var det alltså Musik-Micke som satte avtryck, på högstadiet gjorde Lars H Widstrand entré som en ibland något kolerisk, men mycket humoristisk, svensk- och engelsklärare som genast döpte om oss till knölfödor och käppkineser men med en värme som endast en lärare som verkligen gillar sitt jobb kan åstadkomma. Och svenskan och engelskan gick som en dans, de oregelbundna engelska verben sitter som gjutna om ni så väcker mig klockan tre på natten. Tack Lars!
På gymnasiet är nog den lärare som jag helst minns Gunvor Sand, som vi skrev dikter om på svenskan, där vi skymtade henne vid horisontens rand (jo, jag vet, vår klass var förmodligen nödrimmens mästare). Att kunna hålla ihop en bråkig samhällsklass med lika många och olika viljor som vi var elever måste ha varit en pärs. Men förmodligen också ganska kul. Utom kanske den gången i mars 1986 då Cato kom springande till Gunvor på ett hotell i Londons Bayswater för att berätta att Susanne och Anna-Karin inte kommit hem till hotellet under natten och fortfarande saknades. Susanne och Anna-Karin vaknade denna morgon hemma hos tre killar (Paul, Peter och Darren) i Putney. Båten tillbaka till Göteborg skulle gå efter lunch. Detta var f ö före mobiltelefonernas tid.
Hur som helst, med killarnas hjälp och lite hoplånade pund kom vi iallafall tillbaka till hotellet i god tid innan bussen gick. Men Gunvor hade rätt, vi var inte vuxna nog att bedöma vilka dessa killar var, även om vi självklart, som 18-åringar, tyckte det själva.
På bilden på klass 4A syns bl a Jane, Cecilia, Jeanette, Petra, Patrik, Roine och Pernilla i främsta ledet. Jag är halvt dold bakom Jane.
Brios bekännelser
Jag har inte alltid varit feminist men jag har blivit klokare med åren, sa Gudrun Schyman på Feministiskt Initiativs valkonferens förra helgen. Härmed måste jag bekänna att inte heller jag har kallat mig feminist, eller ens varit det, alltid. Men till skillnad mot Linda Skugge vågar jag stå för feminismen idag, i vuxen ålder. Så man skulle kunna säga att jag gjort motsvarande resa mot Skugges, d v s gått från att inte ha kallat mig feminist till att göra det. Och människor som Skugge får mig bara att ännu mer vilja skrika ut att JAG ÄR FEMINIST! Som någon klokt uttrycket det på nätet idag, Linda Skugge kan ju sluta kalla sig feminist och se om det hjälper, om hon blir mer attraktiv i antifeministernas ögon, om hon tjänar mer pengar som icke-feminist, eller om hennes karriär hittills faktiskt byggts mycket på just Fittstim. Förmodligen gör det ingen skillnad, Linda kommer ju fortfarande vara kvinna.
Åter till mina egna försyndelser. När vi för ett par år sedan städade ur mina föräldrars hus på Kronoparken i Karlstad för att mamma skulle flytta till sin nye man i Göteborg hittade jag mina gamla skolböcker. Kvar fanns i stort sett alla böcker ända från första klass, och dyrgripen bland dem var min skrivbok från klass 2A på Kronoparksskolan 1976/77.
Redan då var jag tydligen intresserad av svenska språket, viljan att berätta är tydlig och stavningen ganska hyfsad för en 8-åring. Bl a berättade jag om de två fåren som möttes på en spång över ån och ingen ville backa så båda trillade i och drunknade... Ovan kan ni skåda mina framtidsdrömmar, som löd:
"När jag blir stor ska jag gifta mig med en miljonär. Och bo i flott hus. Och ha swimingpol och bastu. Jag ska bli hemma fru och sola varje dag min man och jag ska sköpa en flott bil och ha det bra. SLUT"
Jag kan inte ens skylla på Dallas, då detta sändes för första gången 1981 i Sverige. Möjligen hade jag lekt för mycket med mina två Sindy-dockor (dom där som gick att böja vid knäna). För mina framtidplaner var ganska extravaganta. Tyvärr kan jag inte säga att jag som 8-åring drömde om att kandidera till riksdagen för ett feministiskt parti, eller att jag skulle bli kär i en inte fullt så rik lektor i statsvetenskap och bo i en 3:a i Bromma. Och den enda 'swimingpolen' i sikte är den kommunala som vi söker upp tre gånger i veckan, tillsammans med en massa andra Västerortsbor.
Undrar också vad vår 'fröken', Rut, tyckte om mina framtidsplaner. Satte hon stjärna och 'Bra!' bara för att stavningen var hyfsad, eller för att hon inte alls reagerade över mina framtidsplaner. Vad gav detta för signal, att det var helt OK att som enda framtidsplan vilja bli försörjd lyxhustru?
Men, som sagt, man blir klokare med åren. Som tur är.
PS: I flaskan på bordet finns 'LÄSK'. Vad är det annars för fel på en gin&tonic?
Italiensemestern som blev uppskjuten
Åter efter kick-off med min sektion på jobbet. Eftersom jag bryter mot min mors mantra att aldrig ta ut något i förskott och kallt räknar med att vara tjänstledig de närmaste fyra åren, känns det lite underligt att planera inför framtiden med kollegorna. Eller så beror det helt enkelt på att jag inte är sådär överdrivet förtjust i kollektiva lekar som att jonglera med bollar för att 'coacha sig själv'... Eller att jagas upp före frukost för att meditera i grupp. Känns lite 80-tal för mig.
Men nu är man lyckligt hemma igen, hos sambon som bedriver sin egna lilla valkampanj och värvar röster bland släkt och vänner. Senaste dagarna har jag glatts över att släkt och vänner så beredvilligt säger sig vilja rösta på F! i valet. Kul!
Annars kan man ju undra över Rapport och SVT:s rapportering om sammansättningen av riksdagslistor. Folkpartiet sägs vara både jämställda och mångfaldiga då de har fler kvinnor än män på sin lista och dessutom ett antal procent invandrade personer på listan. F! däremot sägs vara minst jämställt med 'bara en man på listan'. Att det faktiskt finns tre män på listan (i ett parti till allra största delen bestående av kvinnor) och att vi förmodligen slår fp i etnisk mångfald nämns öht inte.
Tänk att Rapport och SVT skulle börja propagera för kvotering, det trodde man ju inte. För det är ju faktiskt det dom gör, ifrågasätter att representationen skall vara en annan, inte att de som valts in skall stå där. Vad är det man föreslår; att män ännu en gång skall göra sig till talespersoner för kvinnors villkor.
Ja, gisses.
På bilden syns en måltid intagen på Piazza Navona i Rom för någon vecka sedan. Plan B inför sommaren var att fira semestern i Italien i stället för på vägarna med F!. Nu blir det inte så, och det är verkligen inget vi gråter över. Istället känns det fantastiskt att jag av valkonferensen ha fått detta förtroende, att alla dessa smarta och engagerade kvinnor och (några) män faktiskt vill att jag representerar dem i riksdagen. Senast det hände någon i min släkt var i samband med den sista riksdagen under frihetstiden 1772. Min farmors mormors morfars morfar far Hans Andersson från Tylla i Torsång, Dalarna satt i den riksdag som Gustav III upplöste. Av riksdagsprotokollen att döma deltog han i dåvarande finansutskottet och i plenum sa han inte så mycket. Jag får ta igen det efter den 17 september. :)
Mot ett jämställt samhälle, på riktigt
Igår tog Feministiskt Initiativ beslut om riksdagslista. Själv återfinns jag på plats 15 på denna lista och nu börjar jobbet. Med att ta oss in i riksdagen. Den 17 september kan Sverige äntligen få ett riksdagsparti som inte bangar för att genomföra reformer för jämställdhet, som inte av valtaktiska skäl avstår från att driva den viktiga frågan om delad föräldraförsäkring. Vi ses i sommar!
Feministiskt Initiativs
Feministiskt Initiativs
Valmanifest 2006
Valåret 2006. Det är nödvändigt med ett feministiskt initiativ i politiken
Det är dags att trettio år av jämställdhetspolitik börjar synas i kvinnors liv! Det är dags för ett feministiskt initiativ i politiken. Vi sätter de feministiska frågorna högst på dagordningen. I Feministiskt initiativ är det ingen som suckar när jämställdhetsdiskussionerna väcks, och ingen som ropar att något annat är viktigare. Därför kan vi göra skillnad i politiken.
Feministiskt initiativs politik bygger på insikten om att trots att kvinnor är olika, har olika erfarenheter, olika ekonomiska förutsättningar, skiljer sig i fråga om sexuell läggning och hudfärg/etnisk tillhörighet, så har alla kvinnor det gemensamt att vi möter strukturer som ger oss sämre villkor och möjligheter för att vi är kvinnor. För att jämställdhet ska kunna infrias måste denna könsmaktsordning brytas. Kvinnor måste få mer makt och män måste ta ett steg tillbaka.
Arbete och fritid, hem och offentlighet, livets olika åldrar – alla delar i våra liv hänger ihop. Det gäller även politiken. Mäns dominans och patriarkatets maktordningar går alltså inte att bryta genom en enda åtgärd. Därför gör Feministiskt initiativ analyser av alla politikområden och ställer krav utifrån kvinnors villkor och erfarenheter. Vi vill verka för en feministisk politik i Riksdagen.
Kvinnors löner måste höjas!
För att korrigera orättvisa löner måste en nationell arbetsvärdering göras. Det ska inte skilja dryga fyratusen kronor mellan vård och verkstad. Rätten till heltid ska gälla alla. Deltidsarbetslösheten bland kvinnor måste bort och arbetstiden måste kortas.
Mäns våld måste upphöra!
Trygghet och frihet från våld är en grundläggande mänsklig rättighet. Stat och kommun måste ta sitt ansvar för att motverka mäns våld samt skydda och hjälpa kvinnor och barn som utsätts. Internationellt måste ett nytt säkerhetsbegrepp formuleras – där det är människors säkerhet som ska stå i centrum, inte staters.
Föräldraförsäkringen måste individualiseras!
Det är dags för män att fullt ut ta sitt föräldraansvar. Alla föräldrar måste ta ansvar för både kärleken till och arbetet med sina barn. En individualiserad föräldraförsäkring är ett första steg mot en rättvisare arbetsdelning både i yrkeslivet och hemma.
En värld fri från diskriminering måste vara grunden!
Vår feministiska analys grundar sig i övertygelsen om demokratiska principer och alla människors lika värde. Vår vision är en värld fri från diskriminering. Att inkludera andra maktordningar baserade på etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder och klass och att se hur de samverkar med könsmaktsordningen är en central del av Feministiskt initiativs politik.
Samhällsbyggandet måste ske utifrån kvinnors villkor!
Kvinnor har rätt till det offentliga rummet och till ekonomisk, social och fysisk trygghet såväl i hemmet, på arbetsplatsen som i offentligheten. Samhället måste organiseras och byggas för att underlätta livets alla delar. Bostad till rimlig kostnad och samhällsservice inom rimligt avstånd är två grundläggande villkor för detta.
- för att kvinnor i genomsnitt har 4 300 kronor mindre än män i plånboken varje månad, trots att kvinnor arbetar lika mycket.
- för att 46 % av alla kvinnor någon gång utsatts för fysiskt eller sexuellt våld eller hot om våld av en man och för att kvinnor fortfarande är rädda för bli överfallna och våldtagna på vägen hem.
- för att kvinnor tar ut 81 procent av föräldraledigheten, vilket förstärker kvinnors underordning i arbetslivet och mäns bristande ansvarstagande för hem och barn.
- för att ensamstående mammor är den enda familjekonstellation som under ett drygt decennium fått sämre och sämre villkor.
- för att kvinnors sjukskrivningar har ökat dramatiskt under de senaste tio åren och för att nedsatt arbetsförmåga särskilt drabbar landstings- och kommunalanställda kvinnor.
- för att invandrade kvinnor tilldelas jobben med de allra mesta otrygga arbetsvillkoren.
- för att hatbrotten mot homosexuella, bisexuella och transpersoner ökar.
- för att bostäder byggs med utgångspunkt i mäns löner.
Det är dags att trettio år av jämställdhetspolitik börjar synas i kvinnors liv! Det är dags för ett feministiskt initiativ i politiken. Vi sätter de feministiska frågorna högst på dagordningen. I Feministiskt initiativ är det ingen som suckar när jämställdhetsdiskussionerna väcks, och ingen som ropar att något annat är viktigare. Därför kan vi göra skillnad i politiken.
Feministiskt initiativs politik bygger på insikten om att trots att kvinnor är olika, har olika erfarenheter, olika ekonomiska förutsättningar, skiljer sig i fråga om sexuell läggning och hudfärg/etnisk tillhörighet, så har alla kvinnor det gemensamt att vi möter strukturer som ger oss sämre villkor och möjligheter för att vi är kvinnor. För att jämställdhet ska kunna infrias måste denna könsmaktsordning brytas. Kvinnor måste få mer makt och män måste ta ett steg tillbaka.
Arbete och fritid, hem och offentlighet, livets olika åldrar – alla delar i våra liv hänger ihop. Det gäller även politiken. Mäns dominans och patriarkatets maktordningar går alltså inte att bryta genom en enda åtgärd. Därför gör Feministiskt initiativ analyser av alla politikområden och ställer krav utifrån kvinnors villkor och erfarenheter. Vi vill verka för en feministisk politik i Riksdagen.
Kvinnors löner måste höjas!
För att korrigera orättvisa löner måste en nationell arbetsvärdering göras. Det ska inte skilja dryga fyratusen kronor mellan vård och verkstad. Rätten till heltid ska gälla alla. Deltidsarbetslösheten bland kvinnor måste bort och arbetstiden måste kortas.
Mäns våld måste upphöra!
Trygghet och frihet från våld är en grundläggande mänsklig rättighet. Stat och kommun måste ta sitt ansvar för att motverka mäns våld samt skydda och hjälpa kvinnor och barn som utsätts. Internationellt måste ett nytt säkerhetsbegrepp formuleras – där det är människors säkerhet som ska stå i centrum, inte staters.
Föräldraförsäkringen måste individualiseras!
Det är dags för män att fullt ut ta sitt föräldraansvar. Alla föräldrar måste ta ansvar för både kärleken till och arbetet med sina barn. En individualiserad föräldraförsäkring är ett första steg mot en rättvisare arbetsdelning både i yrkeslivet och hemma.
En värld fri från diskriminering måste vara grunden!
Vår feministiska analys grundar sig i övertygelsen om demokratiska principer och alla människors lika värde. Vår vision är en värld fri från diskriminering. Att inkludera andra maktordningar baserade på etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder och klass och att se hur de samverkar med könsmaktsordningen är en central del av Feministiskt initiativs politik.
Samhällsbyggandet måste ske utifrån kvinnors villkor!
Kvinnor har rätt till det offentliga rummet och till ekonomisk, social och fysisk trygghet såväl i hemmet, på arbetsplatsen som i offentligheten. Samhället måste organiseras och byggas för att underlätta livets alla delar. Bostad till rimlig kostnad och samhällsservice inom rimligt avstånd är två grundläggande villkor för detta.
