Magplask av Katastrofkommisionen
Så har årsdagen av tsunamin kommit och gått. Förhoppningsvis ger det många drabbade anhöriga lite ro, och kan kännas som en fortsättning på livet, fast annorlunda.
Har ägnat lite tid åt att läsa valda delar av Katastrofkommissionens rapport om myndigheternas agerande under efterverkningarna av tsunamin för ett år sedan. Det är stundtals en gripande berättelse och verkar ge röst åt anhöriga. Däremot frågar man sig om inte kommissionen drar lite stora växlar på sitt material. Dels verkar de dra slutsatsen att de anhöriga som skrivit till dem (de är färre än man skulle kunna tro) är representativa för samtliga anhöriga, dels tycks kommissionen tro att dessa och mediernas utvalda anhöriga är representativa för någon slags folkvilja.
Kommissionen behandlar bl a ansvarsfördelningen när folk reser på semester utomlands och identifierar den enskilde, utrikesdepartementet, resebolagen och försäkringsbolagen som aktörer med visst ansvar. Den som enligt kommissionen verkar ha mest ansvar är regeringen, d v s staten. Förvisso kan man tycka, enligt kommissionen, att det inte borde vara statens ansvar när folk reser utomlands, men de kommer ändå till slutsatsen att svenska staten ansvarar för sina medborgare även när dessa väljer att resa till ett land på andra sidan jordklotet.
Då infinner sig ett antal frågor:
- Är det dags att införa obligatoriska statliga reseförsäkringar? Varför skall den enskilde själv få välja försäkring, eller att inte alls försäkra sig, om staten är den som har ansvaret för den enskilde på resa?
- Bör inte staten få veta när man reser utomlands. Eller t o m godkänna resan. D v s man får helt enkelt söka utresevisum. Resor till någon plats där naturkatastrofer kan inträffa borde ju då inte vara tillåtet. Eller för den delen resor med flygplan som kan störta eller båtar som kan sjunka.
- Har Katastrofkommissionen genomfört någon slags opinionsundersökning bland ALLA svenskar om huruvida vi är villiga att betala de ökade skattekostnader ett sådant ansvar för svenska turister innebär? Någon sådan undersökning redogör inte kommissionen för utan hänvisar till någon slags folkuppfattning, som de då endast kan ha bildat sig en uppfattning om utifrån (tabloid) media samt drabbades berättelser.
Nej, naturligtvis är detta inte genomförbart. Kommissionens rapport har formen av en SOU och lär väl leda till en proposition med förslag om vissa förändringar. Då blir det ju också upp till bevis för oppositionspartierna som hyllat rapporten. Eller är det månne så att det är de delar som direkt kritiserar den socialdemokratiska regeringen som kittlar våra oppositionsledares kåthet att vinna nästa val? Har dom ens läst resten av rapporten? Eller är det så att alla vet att rapporten bara är ett spel för gallerierna där man stryker de drabbade medhårs, ger dem rätt i sin kritik och låter några av dem komma till tals? För att sedan strunta helt i de förslag rapporten kommer med.
Jag har själv genomfört en hobby-gallup bland människor jag mött, ställt frågan om vad man anser vara statens ansvar när folk reser utomlands på semester. Och konstigt nog har jag inte en enda gång mött någon som uttrycker samma åsikter som de vi kan läsa om i rapporten och i media. Nej det verkar finnas en diskrepans mellan vad som kommer fram i offentlighetens ljus och vad man upplever i sitt vanliga vardagsliv.
Och för övrigt tycker jag att det borde finnas någon slags ansvar även för tabliodmedia som först bedriver en hetsjakt på Laila Freivalds i de anhörigas namn, sedan skriker ut att hon inte är välkommen till minnesceremonin på Skansen, för att när Freivalds hoppar av skriva att hon inte vågar möta de anhöriga på Skansen. Men som Lena Mellin på Aftonbladet i ett sällsynt ögonblick av klarhet skrev, all denna mobbning (mitt ord, inte Mellins) av Freivalds kommer snart att slå tillbaka, när folk får nog och börjar sympatisera med den som blir slagen. Fortsätt lite till att utmåla utrikesministern som ansvarig för allt, ja gick det så skulle man väl skylla tsunamin på henne också, så kommer snart sossarnas opinionssiffror att öka. För det måste väl ändå finnas någon gräns för när svenska folket anser att det gått för långt med populismen?
