Brevet från Fredrik
Detta brev damp idag ner i vår brevlåda. Adresserat för hand till maken. Från Fredrik Reinfeldt som vill att han skall lägga sin röst på honom. Sorry, Fredrik, men jag tror min man är jävig... Dessutom är han en av alla dessa arbetslösa akademiker som du och Moderaterna tycker går och drar fötterna efter sig och snyltar på vårt samhälle. Dom vars a-kassa du vill sänka.
Vi såg dig förresten på TV häromdagen. När du ifrågasatte hur 36-åriga ryggskadade och förtidspensionerade Nena i Karlskoga kunde ta hand om sina två barn men inte jobba. När Aftonbladet citerade vad du faktiskt sa om Nena så blev det tydligt att det inte finns så mycket nytt med Moderaterna. Bakom cockerspanielögon och len röst döljs i stället samma gamla unkna klassamhälle.
Det innebär ju inte att Persson och hans gäng känns så mycket fräschare. Jo, han som Janne Josefsson visade ett ganska avslöjande reportage om igår. Som trackar och häcklar sina medarbetare och meningsmotståndare för att själv plocka poänger. Som Lena Hjelm Wallén menade inte vill något ont, utan bara lättar upp stämningen med sin grabbiga jargong.
Men vi är trötta på grabbigheten! Den kvinna som kom fram till oss i Valbaren i går och nästan hoppade av ilska var mycket representativ för denna trötthet. Hon hade varit på Sossarnas torgmöte och ställt frågan om den man och kvinna som stod och valtalade för (s) uppbar samma ersättning medan dom stod där. Och fått förintande ögonkast från båda två. Hon hade fått uppmaningen att 'du som verkar så engagerad borde börja jobba fackligt'. Lilla vän.
Så, för oss, och förmodligen för många andra trötta personer, blir det varken blått eller rött i valet, utan lila. Den färg man får om man blandar blått och rött, kvinnor och män, etniska svenskar och icke etniska svenskar, flator, bögar och heteros, transpersoner, funktionshindrade... Ja, hos oss skall alla med. Även i praktiken! Det är därför Sverige snarare behöver lite feminism i riksdagen, än en ny regering, Fredrik.
Det är löjligt att tro att man ska slippa arbeta för att man är sjuk eller att man inte får "rätt jobb". Man ,åste arbeta för sig själv, och möjligtvis sina nära. Det går inte att tro att grannen ska låna ut socker varje gång man knackar på. Rätt var det är öppnar inte grannen och då står man där med sin tomma skål. Lika bra att gå in med rätt inställning från början, eller hur? Och sen det här med feminism, det är inte lila, det är en väldigt stickande färg av manshat.
