Marmeladernas förbannelse
Idag har jag lyckats med något jag sällan klarar. Jag har varit på julmarknad utan att komma hem med en burk marmelad. (Eller sylt.) Det är förmodligen första gången, och beror med stor sannolikhet på att jag släpade med den köpobenägne maken till Gamla Stan. Han som står där och ser fullständigt oförstående ut när jag pekar på de av rökta korvar, dito fiskar och olika sylter dignande stånden. Dagens bedrift innebär inte att jag inte kastade lystna blickar efter en burk rödlöksmarmelad eller lingonsylt med smak av whisky.
Tanken slog mig, att jag kan ju inte vara ensam om att alltid falla för marmeladförsäljarnas lock och pock. I kylen står ett antal burkar med gamla, knappt använda, marmeladburkar. Morotsmarmelad från Mårbacka julen 2004 och rabarber- och jordgubbsmarmelad från Loka i mars i år. Dom där som var så goda när man provade dem med lite tunnt knäckebröd.
Det hela blir ännu mer mystiskt när man betänker att jag faktiskt inte ens äter marmelad till vardags. Det är sött och fettbildande. Och egentligen smakar det som bäst där på marknaden med tunnt knäcke. Men det är ändå med en viss känsla av saknad som jag kom hem utan den där lilla fina burken. En sorgsen känsla som endast kunde tröstas med ett inspelat julevangelium à la Itzhak.
(En rökt röding och en jämtländsk getost slank dock ner i våra kassar. Fisken lär maken äta upp i veckan som kommer och osten får vi väl ta med oss till årets julfirande.)
