Heteroell
Solen skiner och det är närmare trettio grader varmt. Vädret kunde inte vara bättre för förväntansfulla Prideparaddeltagare. Vi står under de skuggande träden i Humlegården och gör oss redo för att paradera genom Stockholms gator. Ny, längre och bättre paradväg i år. Jag och Gudrun har fått fason på F!:s fana, trätt upp den på pinnar och har nu blivit stående i varsin ände av den. Står och funderar över om jag nu förväntas bära den hela vägen... Tungt och varmt. Men det finns säkert någon som kan lösa av, vi är ju många.
Det är då två av vännerna i föreningen kommer fram och påpekar att det nog inte är så lämpligt att just jag håller i den ena pinnen då jag ju inte är HBT. (Att Gudrun som talesperson startar är ju liksom rimligt.) Nu vet ju inte dessa personer något om mina preferenser. Det enda dom vet är att jag lever med en man. De tar alltså för givet att jag själv är hetero. Något som väcker delade känslor i mig.
Dels är jag inte alls klar med min egen definiering av mig själv. Queer brukar jag köra med för att markera ett avståndstagande från heteronormen (även om jag rent praktiskt ser ut att manifestera den i mitt eget förhållande). Brukar också, när tillfälle ges för djupare samtal, definiera det dels utifrån preferens, dels utifrån praktik men främst utifrån kärlek. I hela livet, inte bara i val av sexpartner.
"Kom igen när du blir kär i en tjej!" sa en gång min lesbiska väninna till mig när vi diskuterade var gränsen för bisexualitet går. Häromdagen fick jag syn på begreppet 'heteroemotionell' och förstår att det syftar till att beskriva allt det där man känner utanför det sexuella. D v s man kan ligga med personer av samma kön men man blir bara kär i personer av motsatt kön. (Detta förutsätter ju på något sätt att man bara anser att det finns två kön, vilket jag ställer mig högst tveksam till. Kön varierar enligt mig på en skala, utifrån fysik, socialt beteende, själslig tillhörighet osv.) Dessutom ligger det ju massor av känslor i sex, så att säga att det är vattentäta skott mellan sex och emotioner går ju inte.
Poängen är att om jag själv inte ens vet vad jag är, hur kan då andra veta det? Jo, genom att döma mig efter yttre faktorer som vem jag väljer att leva tillsammans med. Lite paradoxalt blir det nog när man rör sig i just Pridesammanhang.
Den andra tanken som far genom mig där i Humlegården är hur det är att inte anses tillhöra normen. Där kämpar HBT-kollektivet för att för en dag få vara norm. Eller? 'Det här är vår dag!' Vilket automatiskt utesluter och säger att 'det är inte din dag, för du är inte en av oss'. Vilket jag ju är. Jag är med i samma förening, jag går bakom samma flagg i paraden och jag har dessutom i arbetet betalt för att just bekämpa heteronormen.
Kan jag då inte som så lätt glider in i en heterosvenssonroll (vit och i ett heteroförhållande) bjussa på att inte alltid vara självklar överallt? Som kvinna är man inte alltid självklar men jämfört med lesbiska kvinnor och svenska kvinnor med annan etnisk bakgrund så har jag klara fördelar. Jag blev aldrig stoppad i passkontrollen vid sundsbåtarna när jag bodde i Helsingborg och jag behöver inte se mig över axeln varje gång jag skall prata om min partner på jobbet. Så visst kan jag bjuda på att inte alltid tillhöra normen.
Men det är ändå något i denna lilla episod som ligger kvar och gnager. Sårad stolthet? Ja, det är mycket möjligt, men inte bara. Igår fick jag så den nya tidskriften Slut i min hand. Meriam Chatty skriver om vad Backspace och Slut vill vara. Tolkar det som att man vill skapa ett eget rum för intellektuella kvinnor som inte tillhör svenssonnormen, ett utrymme för en egen diskurs, långt från vita, heterosexuella professorsgubbslem med tolkningsföreträde i allt.
Jag lär få anledning att återkomma till Meriams artikel, då den var grymt intressant. Den väcker också minnet från Humlegården. Om hur det är att inte tillhöra normen. Om hur ens handlings- och tolkningsutrymme beskärs av dem som vill tala om för oss hur det är.
Men är det inte så att i skapandet av egna rum så stänger vi ute? Meriam pratar om nationalstaten som utestängande. Hur inkluderande är HBT-rörelsen? Hur inkluderande är kvinnorörelsen? Hur inkluderande är de rörelser som uppstår när man blir utestängd?
Det är då två av vännerna i föreningen kommer fram och påpekar att det nog inte är så lämpligt att just jag håller i den ena pinnen då jag ju inte är HBT. (Att Gudrun som talesperson startar är ju liksom rimligt.) Nu vet ju inte dessa personer något om mina preferenser. Det enda dom vet är att jag lever med en man. De tar alltså för givet att jag själv är hetero. Något som väcker delade känslor i mig.
Dels är jag inte alls klar med min egen definiering av mig själv. Queer brukar jag köra med för att markera ett avståndstagande från heteronormen (även om jag rent praktiskt ser ut att manifestera den i mitt eget förhållande). Brukar också, när tillfälle ges för djupare samtal, definiera det dels utifrån preferens, dels utifrån praktik men främst utifrån kärlek. I hela livet, inte bara i val av sexpartner.
"Kom igen när du blir kär i en tjej!" sa en gång min lesbiska väninna till mig när vi diskuterade var gränsen för bisexualitet går. Häromdagen fick jag syn på begreppet 'heteroemotionell' och förstår att det syftar till att beskriva allt det där man känner utanför det sexuella. D v s man kan ligga med personer av samma kön men man blir bara kär i personer av motsatt kön. (Detta förutsätter ju på något sätt att man bara anser att det finns två kön, vilket jag ställer mig högst tveksam till. Kön varierar enligt mig på en skala, utifrån fysik, socialt beteende, själslig tillhörighet osv.) Dessutom ligger det ju massor av känslor i sex, så att säga att det är vattentäta skott mellan sex och emotioner går ju inte.
Poängen är att om jag själv inte ens vet vad jag är, hur kan då andra veta det? Jo, genom att döma mig efter yttre faktorer som vem jag väljer att leva tillsammans med. Lite paradoxalt blir det nog när man rör sig i just Pridesammanhang.
Den andra tanken som far genom mig där i Humlegården är hur det är att inte anses tillhöra normen. Där kämpar HBT-kollektivet för att för en dag få vara norm. Eller? 'Det här är vår dag!' Vilket automatiskt utesluter och säger att 'det är inte din dag, för du är inte en av oss'. Vilket jag ju är. Jag är med i samma förening, jag går bakom samma flagg i paraden och jag har dessutom i arbetet betalt för att just bekämpa heteronormen.
Kan jag då inte som så lätt glider in i en heterosvenssonroll (vit och i ett heteroförhållande) bjussa på att inte alltid vara självklar överallt? Som kvinna är man inte alltid självklar men jämfört med lesbiska kvinnor och svenska kvinnor med annan etnisk bakgrund så har jag klara fördelar. Jag blev aldrig stoppad i passkontrollen vid sundsbåtarna när jag bodde i Helsingborg och jag behöver inte se mig över axeln varje gång jag skall prata om min partner på jobbet. Så visst kan jag bjuda på att inte alltid tillhöra normen.
Men det är ändå något i denna lilla episod som ligger kvar och gnager. Sårad stolthet? Ja, det är mycket möjligt, men inte bara. Igår fick jag så den nya tidskriften Slut i min hand. Meriam Chatty skriver om vad Backspace och Slut vill vara. Tolkar det som att man vill skapa ett eget rum för intellektuella kvinnor som inte tillhör svenssonnormen, ett utrymme för en egen diskurs, långt från vita, heterosexuella professorsgubbslem med tolkningsföreträde i allt.
Jag lär få anledning att återkomma till Meriams artikel, då den var grymt intressant. Den väcker också minnet från Humlegården. Om hur det är att inte tillhöra normen. Om hur ens handlings- och tolkningsutrymme beskärs av dem som vill tala om för oss hur det är.
Men är det inte så att i skapandet av egna rum så stänger vi ute? Meriam pratar om nationalstaten som utestängande. Hur inkluderande är HBT-rörelsen? Hur inkluderande är kvinnorörelsen? Hur inkluderande är de rörelser som uppstår när man blir utestängd?
Kommentarer
Postat av: Lotta
Tycker mycket om det du skrivit! Underhållande att se en del nyttiga grejer och inte endast det generella sakerna som man kan se om hela tiden. ;)
Trackback
